Vansinne. Inom loppet av en halvtimme så har så gott alla som alla mina kontanta tillgångar försvunnit. Vad är det som händer?
Köp medges ej..
Va? Ehm, jag testar att dra kortet igen.
Köp medges ej.
Ok, jag traskar hem och loggar in på internetbanken. Minussaldo på båda mina konton.
Innan man(egentligen banken) lyckas lösa problemet så hinner X antal förvirrade tankar susa innanför pannbenet. Den mest läskiga insikten är det faktum att man faktiskt är enormt utlämnad i cyberspace, mer än vad man kanske hinner reflektera över. Inte på det djupt personliga/privata planet kanske, men ändå. I en virtuell community(nätgemenskap?) så möter man inte bara människor, det ligger även ute sådan information som man för 50 år sedan hade instoppat under en madrass. Pengar och andra värdepapper är inte längre fysiska ting, det “flödar fritt” på ett sätt som är tänkt att vara säkert - det är ju trots allt syftet - men trots det så kan system haverera och skapa kaos inom loppet av några knapptryck.
Ludlow skriver: “The ways in which people use CMC(computer-mediated communication) always will be rooted in human needs, not hardware or software”
Och det är väl det som är lite av min poäng, vi har skapat oss sådana behov som beror på tekonologi och teknologin uppfyller våra behov i mångt och mycket. Nu säger jag inte att internetbanker är en virtuell community(jaja, nätgemenskaper då), men alla de platser som man besöker dagligen har en sådan inverkan på oss att vi blir handlingsförlamade om de inte fungerar. “CMC will change us” enligt Ludlow, men det är nästan en underdrift. CMC har redan ändrat oss.
Å andra sidan kanske man inte ska måla fan på väggen. Virtuella miljöer uppfyller också våra behov på ett tillfredsställande sätt då en elektronisk community(jag orkar inte översätta) aldrig kan nå samma resultat som IRL-möten.
